Hilda Eriksson

Jag bilade till Norge med min dåvarande kille, vi vandrade igenom bergen och hälsade på en mycket kär vän till mig som jobbade på en utav fjällstationerna. Vi sov i tält i spöregnet, jag gick dagar i dyngsura skor, knäna gav upp efter första dagen och jag grät var 10onde minut. 

Men så för en liten stund sken solen upp en dag precis när vi kom till denna vackra fors. D var iväg och hämtade något han glömt en bit bort och jag satt själv på stenen, mitt ute i ingenstans, solen värmde faktiskt och jag hade en daim i väskan som jag tog fram. Just den stunden gjorde hela resan och allt lidande värt det. 

När D kom tillbaka klädde vi av oss och hoppade i, allt för en bild. Vattnet var iskallt, förståeligt eftersom vi behövde ha både jacka och fleece för att inte frysa när vi vandrade. 

Det var en rolig resa, eller rolig är väl fel ord med tanke på hur mycket jag led under dessa dagar haha. Men det är verkligen utmanande för psyket att vara mitt ute i ingenstans och det finns ingen hjälp. Jag satt mig flera gånger på stenen och tänkte att helvete nu får dom fan hämta mig med helikopter. Men jag klarade det tack vare D som pushade och stöttade mig hela vägen.